Kvinnan på tåget i Ukraina berättar om sitt liv: Lubna El-Shanti, Stockholm

Utrikeskrönikan

Här finns Sveriges Radios korrespondenters krönikor i P1 Morgon samlade som podd.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Stockholm, onsdag.

Så var det dags igen, packa väskan till Ukraina, all teknik, alla sladdar, kläder för alla väder, säkerhetsutrustning, svensk choklad, pass och så tofflor.

Tofflor, världens bästa grej att ha med sig på nattåget till Kiev, så man slipper ta på och av sig sina ytterskor om man ska gå en sväng i gången.

Vid det här laget, drygt två år utan flygmöjligheter har ukrainarna lärt sig tågrutinerna. Folk pratar lågmält, gör överlag inte mycket väsen av sig, just för att inte störa eller vara i vägen, vem vet vad folk bär på för minnen, på bagage med sig till eller från Ukraina.

Nu senast, för ett par veckor sedan klev en äldre dam in i min kupé. Ansiktet trött, ögonen insjukna, knappt synliga under hennes tunga ögonlock. Vi hälsade artigt men sa inte så mycket mer till varandra. Vi drack te, sov en blund, tittade ut genom fönstret i tysthet.

Från Charkiv i Ukrainas nordöstra utkant till polska gränsen i den västra, 25 timmar enkel väg.

Kanske halvvägs på resan så börjar vi prata, visst är det bra att ha med sig tofflor. Jag nickar, fortfarande lite återhållsam.

Men så börjar hon berätta.

För 20 år sedan jobbade hon som lärare på ett barnhem i Ryssland, efter hennes mans bortgång var barnen det som gav hennes liv en mening och hennes son.

Öppenhjärtigt berättar kvinnan på tåget om sitt liv. I flera år jobbade hon på barnhemmet och blev fäst vid barnen, särskilt en föräldralös flicka som hon adopterade. Och barnen växte upp som syskon, trodde hon. Men när de var i sjuttonårsåldern kom de hem en dag och berättade att flickan var med barn och att hennes son var pappa till barnet i magen.

När chocken hade lagt sig valde flickan att behålla barnet. Så kvinnan på tåget är både mormor och farmor.

En av många berättelser som kommer fram när människor spenderar timmar ihop.

– Och var är de nu, dina barn och ditt barnbarn?

– De gick isär och dottern och barnbarnet bor i dag i Ryssland.

– Har ni någon kontakt? frågar jag.

– Ja, jag har faktiskt varit där. Barnbarnet berättade för mig att vi inte behöver vara oroliga, snart kommer ryssarna att segra, ha ihjäl alla ukrainare, det hade hon lärt sig i skolan och att hantera vapen. Så det var nog sista gången vi sågs, säger den äldre kvinnan och blir tyst.

Jag säger ingenting, tittar ut genom fönstret och ner på mina tofflor.

Tur att ha sådana, tänker jag, på ett tåg. De får jag inte glömma nu när jag ska iväg igen.

Lubna El-Shanti, Ukrainakorrespondent
[e-mail]