Lonesome George – den sista pintasköldpaddan

Borta för alltid

De hade levt i evigheter, men sågs som färdigförpackad mat. Till slut är det bara en enda kvar den sista av sitt slag. Följ med till Galápagos och möt jättesköldpaddorna som gett ögruppen sitt namn!

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

I avsnittet medverkar Torbjörn Ebenhard, Centrum för biologisk mångfald. Programledare och reporter: Gustav Asplund. Borta för alltid görs av produktionsbolaget Filt.

Avskrift av avsnittet:

Torbjörn: De ger ett uråldrigt intryck och varje individ kan ju vara flera hundra år gammal.

De var gigantiska och hade levt i evigheter. Men för människan så var de färdigförpackad mat.

Torbjörn: Fartyg kunde ankra. Man skickar i land en eka och under ett par veckor så samlar man in 700, tar ombord och sedan åker man.

Till slut finns det bara en enda kvar, den sista av sitt slag.

Torbjörn: Så han var ensam. Fanns aldrig någon hona till honom. Och då var han ju världsberömd vid det laget.

Du lyssnar på Borta för alltid, jag heter Gustav Asplund och det här är den allra sista pintasköldpaddans berättelse – Lonesome George.

Året är 1835. Skeppet Beagle har varit på färd över världshaven i fyra år, passerat Falklandsöarna som jag berättade om i förra avsnittet och så rundat Sydamerika, upp i Stilla havet. Ombord är naturforskaren Charles Darwin. Och nu ser han några andra öar vid horisonten. En ögrupp som kommer bli central för det han sen ska gå till historien för. Galápagos. Men vad är det för öar egentligen?

Torbjörn: Man kan lyssna på vad Darwin själv säger när han klev iland här.

Torbjörn Ebenhard från Centrum för biologisk mångfald hjälper mig att berätta historien.

Torbjörn: Det var den mest miserabla plats han kommit till, tyckte han. Det var ogästvänligt, torrt, förbränt, kaktusar och han tyckte inte om platsen helt enkelt.

Darwin ska nu samla in djur och växter åt Naturhistoriska muséet i London. Men under arbetet så märker han något. Hur småfåglar skiljer sig åt mellan öarna, helt olika näbbar. Hur har det gått till? Darwin börjar tänka.

Torbjörn: Tillbringade sammanlagt fem veckor där så han hann tänka en hel del och förändrade evolutionsläran för evigt.

Men det är inte bara småfåglar som inspirerar till evolutionsteorin. Utan också andra större varelser. Bra mycket större. Jättesköldpaddorna. Som små pansarvagnar lufsar de omkring här. Uppåt två meter långa och väger nästan ett halvt ton.

Torbjörn: De ger ett uråldrigt intryck. De är skrynkliga och varje individ kan ju vara flera hundra år gammal. Rör sig sakta och de ger ett så bökigt intryck. Hur kan ett djur se ut så och fortfarande liksom ta sig fram någonstans?

Darwin är så klart inte först med att sätta sin fot här. Människor har stannat till under flera hundra år, för att proviantera.

Torbjörn: Därför att här fanns det mat i stora mängder och dessutom väldigt väl förpackad mat. På den tiden var det problem när man tog med sig käk på på fartyg. Man seglade världen över. Kunde ta månader. Men sköldpaddor, stora sköldpaddor, de kan man ta ombord, sätta i lastrummet, skita i dem. Ge ingen mat eller vatten någonting och de klarar sig månad efter månad och sen slaktar man dem efter behov. Sköldpaddorna hämtar man på Galapagos. Alla de här öarna i princip hade stora sköldpaddor.

Det är också därför öarna heter som de gör. Galapago betyder just sköldpadda.

Torbjörn: Ja, det är praktiskt att döpa ön efter det som är den stora resursen där. Och dessutom var de här djuren skyddslösa i princip. Även ifall de var snabba för att vara en sköldpadda så var det ingen match för sjömännen att samla in. Så det finns historier här som Darwin också berättar om att ett fartyg kunde ankra. Man skickar iland en eka och under ett par veckor så samlar man in 700 sköldpaddor och tar ombord och sen åker man.

Att bära ombord en jättesköldpadda på flera hundra kilo är inte det lättaste, så då gäller det att välja rätt sköldpadda.

Torbjörn: Då hade man ett trick. Man ville ha feta individer. Så gjorde man så att man tog en kniv och stack in den i huden, gjorde ett hål bredvid svansen bak på sköldpaddan och tittade in och såg då att det fanns ett stort fettlager under ryggskölden. Då var de liksom värd att ta med för att då var mycket mat på dem. Men de som inte hade det sket man i och lät gå vidare.

Gustav: Och gå vidare, med ett knivstick i sig?

Torbjörn: Ja, enligt Darwin så klarar de av det ganska bra. Vet inte vad han hade för data för det, men Darwin, han var inte mycket bättre själv. Han käkade sköldpaddskött varenda dag. Han förstod ju liksom att en art kan överexploateras. Han var en av de första naturvårdsbiologerna som kunde förstå. Men han skriver ingenstans i sin skildring från Galápagosöarna att han såg ett bekymmer med att man fångat så många sköldpaddor. Sedan var han ju inte iland på alla öar så han såg inte den bilden liksom vii har i dag vetenskapligt av hur mångformiga sköldpaddorna är.

Men med tiden så blir de fredliga jättarna allt färre. På en av öarna, Pinta, ansågs arten där vara helt borta, tills en ungersk forskare hittar en ensam hane kvar. Han forslar med honom till en forskningsstation, där får han det träffande namnet Lonesome George.

Torbjörn: Tanken var då att man skulle ta in dem i fångenskap och köra med avel i fångenskap och sedan kunna åter inplantera dem. Och man hade ett hopp där om att hitta dem i amerikanska djurparker därför att det hade skickat ut expeditioner från USA för att fånga sköldpaddor, det var många hundra galápagossköldpaddor som togs till amerikanska djurparker. Men detta var innan man begrep riktigt vilka formerna var. Stora djurparker kunde ha ganska många av dem i en salig blandning av olika former. Och då var tanken att man skulle hitta en hona någon tans i en djurpark åt honom. Men det hittar man inte. Det fanns ingen kvar.

I ett sista försök får Lonesome George para sig med honor av andra sköldpaddsarter så att det åtminstone skulle finnas hybrider. Men alla ägg dör.

Lonesome George blir en attraktion för tillresta turister till Galágapos. Men åren går och även en jättesköldpadda kan inte blir hur gammal som helst. Den 24 juni 2012 så somnar han in, 102 år gammal. Den sista av sitt slag.

Torbjörn: Då var han ju världsberömd vid det laget. Han skickades till USA och blev uppstoppad och sedan kom han tillbaka till forskningsstationen på Galápagos och finns utställd i en monter där nu.

Pintasköldpaddan är nu borta för alltid. Eller? På en annan av Galapagosöarna, Isabela, dumpades nämligen förr jättesköldpaddor, om det nu var för att lasta om eller för att de helt enkelt var för tunga för att transportera en längre sträcka. Hur som helst bildades en koloni med hybrider.

Och i december 2012, samma år som George dör, hittas 17 sköldpaddor som delvis härstammar från pintasköldpaddan. Så rent teoretiskt skulle man kunna pussla ihop arten igen. Men det är inte det lättaste.

Torbjörn: Hur sorterar vi ut det? Det är ändå en hybrid. Det man gör i liknande projekt, det är att man utgår ifrån nära släktingar eller hybrider som bär på gener och sen kör man generation efter generation med medveten avel för att titta på exteriören och se när ser den ut som det vi hoppas åstadkomma? Det kan man göra, men med en livscykel som en galápagossköldpadda, då är det här ett långtidsprojekt och dessutom hur vet vi att vi når rätt? Jag skulle faktiskt hellre lägga de resurserna på att se till att de sköldpaddor som är kvar och erkänna att den på Pinta är borta.

Det finns jättesköldpaddor kvar idag, men alla arter är utrotningshotade, trots att Galápagosöarna nu är en nationalpark.

Torbjörn: Det finns fortfarande stor risk att det är på enskilda öar som vi kommer att förlora de här arterna. Det som kvarstår som hot fortfarande, vi har en stor mängd med inplanterade djur. Getter framför allt. De förändrar ju vegetationen och mycket av de växter som sköldpaddorna vill beta av finns inte kvar.

Torbjörn: Man kan titta på sköldarna och se att de är väldigt olika och det beror på att de anpassar sig efter vad de som finns att beta. Så Lonesome George till exempel, han hade en sadelformad sköld, uppvikt i framkanten. Då kan sköldpaddan sträcka på halsen och nå mycket högre upp i vegetationen. Ett tecken då på att de här djuren är väldigt anpassade till vilken typ av vegetation som finns att beta av. Och finns inte rätt så får de problem. Så det är för tidigt och ropa hej och säga att nu har vi fixat det här med att bevara de här arterna.